Efter valet
”Min mamma har cancer i ryggraden”,
sa Lisa.
”Nu säger försäkringskassan att hon måste börja jobba ändå.”
Ordlösheten gjorde entré redan här
väggarna blängde stumma.
Min kropp en liten massa kött
kött som inte kan göra vad det vill.
Även om massan inte ska spela nån roll:
Hade jag inte kunnat vara lite större?
Dessa ord gör för stora gropar
i min mage.
Pannan bränner begravd i sängen
bort från världen gömde sig kroppen.
Under täcken
går det inte att andas.
Där gömmer sig munnen.
”Min mamma fick springa genom sjukhuset
på ben hon knappt klarar gå med
de hade ingen personal till att köra rullstolen.”
Vad ska jag med ord till
när ingen ändå tar dem med tillräckligt stort allvar?
Vad ska jag med ord
skrikna i allt desperatare stämma
när ingen låter dem spela nån roll?
In i ordlöshet sluter sig kroppen.
Munnen som tagen från en staty
här behöver inte sys eller tejpas
när allt redan har stelnat.
Politik ska inte tas känslomässigt
säger de som vill skydda mig.
Men vem vill leva bakom väggar
som dämpar alla intryck
politik är känslor
och staden brinner
i mångas ögon.
Den här kvällen brinner landet upp.
Allt har gått fel.
En borgerlig allians fortsätter leda landet
mot rikare fattigare fattigare.
Rasisterna kommer in i riksdagen.
Feministerna är ännu så små
att de inte syns på TV-skärmens skala.
Vad gör man en sådan kväll
då landet satts på bål?
Går ut på balkongen
för att i ensamhet begrunda stjärnorna
trots att man i hemlighet vill begrunda
hur det skulle kännas att hoppa?
Begraver sig under täcket
med näsa och mun
allt mer ansträngda?
Eller bygger man snabbt
en vägg som skyddar?
Allt är grått.
Politiken tycker om att profilera sig med starkt lysande färger
men gör i själva verket
världen grå.
Jag kan inte se några färger.
Jag har blivit politiskt blind
och dra inte ut mig härifrån!
Jag vill inte se att dessa fyra kommande år
nyss blivit sminkade i blått.
Fyra år!
kan ni utbrista.
Det är ju ingenting!
Så sa vi förut. Inte nu längre.
En riktad pil
hinner längre när den bara kan fortsätta
än när den måste rikta om sig.
På fyra år blev jag förälskad
sårad
förälskad
sårad
förälskad
och lyckligt parbildad tonåring.
På fyra år försvinner pengar till privata kassaskåp
privatiseras sjukvården
utförsäkras sjuka.
Hur mycket ska det ta
för att förtidsdöda de redan döende?
Hur länge klarar människorna sig
när sjukhusen inte längre tar hand om dem?
Tänk om hon dör.
Lisas mamma som bara är vaken tre timmar om dagen för att det gör så ont i ryggen.
Tänk om hon dör i detta blåa.
Tänk om hon dör i denna färgkoma.
Politik är inte färg.
Jag raderar ut all färg.
Politik är känslor.
Jag raderar ut allt vinstintresse.
Präntar bara in detta:
politik är att bry sig om.
Mönster ovanpå alla blängande väggar.
Blommor på alla flottiga fingrar.
Stjärnor i ögonen där det annars är mörkt.
Armar som sträcker sig
inte mot bunten nystrukna sedlar som ligger lockande
omgärdad av vackert lysande blå
köttätande blommor.
Utan armar som sträcker sig
fram till rullstolen
och hjälper benen som inte klarar av att gå.
Så att de hinner stoppa blodet som de råkade dra fram.
Så att de hinner stoppa blodet som nu råkar forsa fram.
Så att benen slipper ömma
i åtta dagar efter.
Vad mycket kroppen ändå tycker
att den skulle kunna göra
där den ligger
gömd och önskvärt bortglömd
under lakanen.
Orden som försvann återvänder i ny form
det är bilder som målas på näthinnan och på lakanet framför ögonen.
Historierna som finns
berättas i regnet som följer valdagen.
Varje regndroppe
som landar och blöter ner kläderna
försöker berätta sin historia.
Allting gråter.
Idag är en känsla
av fallande.
Kvällen
Kvällen minskar i min hand
jag kan göra den
så liten som det behövs
den kan inte komma mig till skada
den kan knappt se mig
Kom ut i våren!
bara blanka fina plankor
bara plankorna som skiner i solens glans
jag kallar hunden som ligger där under för älskling
parkbänkarna är fria från snö, det droppar inte från dem
ingen smuts, ingen snö, som fastnar i pälsen
älskling, kom fram och sluta gnaga på bänkens ben
snart rasar den och du med
sluta gnaga och kom fram
rosenbuskarna bakom dig har börjat knoppa sig
snart är april här
snart kommer sommaren
dina ögon blir grå av att stirra så enkelspårigt ner i marken
dina vackra ögon
älskling, gruskornen har fastnat i dem
älskling, jag vill uppleva våren med dig
havet lossnar ur sin förstening
rinner ur de frusna bojorna
du skulle tycka om de nyfödda vågorna
de skvalpar nya sånger varje dag
de skulle med glädje rinna under dina tassar
älskling, du vet hur mycket jag tycker om din rufsiga kropp
jag skulle aldrig försöka kamma dig även om jag själv har bytt om till sommarkläder
titta här, du ser ingen kam i mina händer
jag har inget sådant
jag är ingen sådan
jag ligger här, ofarlig framför dig
nu känner jag gruset
älskling, kanske förstår jag bättre nu
det är svalt mot min kind
glänsande i mina ögon
fåglar som kvittrar och flyger
din magra lukt äter sig in i mig
jag är rädd att bli för mycket som du,
har jag sagt det?
Men jag vill få ligga här
bredvid din vackra andhämtning
jag kan väl strunta i havets nyöppna landskap
i världens alla språk som helt nyligen invaderat staden
jag har redan lärt mig 10 ord på polska
och min spanska skulle kunna bli mycket bättre!
Älskling, jag hade tänkt att vi kunde ta en promenad tillsammans
men visst, jag känner,
man blir trött av att ligga i solen
kroppen slappnar av här under bänken
och det är så mysigt att känna dina ljud i örat
det är bara det att det har kommit grönt gräs i parken
och överallt sitter folk och skrattar i värmen
Att bada
vissa (och det är de mest lyckliga),
kan påbörja njutningen redan innan själva badet har börjat
sätta på kranen och stänga dörren
långsamt låta badkaret fyllas i porlande brus samtidigt som man själv sitter på toastolen
ögonen slutna i välbehag
värmen som sprids från det ångande vattnet
och bruset som fyller öronen
såklart en tidsbegränsad njutning
när badkaret är fyllt
ska man inte fastna i att lyssna på vattnet
man måste slita sig!
Man får inte gå för långt in i ljudet
inte dränka sig själv i strålen som ökar och ökar tills vattenfallen omger en från alla håll och vattenblommorna växer sig stora runt ens kropp
Vattnet får inte rinna över och ner över alla kläderna som ligger på golvet
(för själv sitter man naken)
vattnet får inte sippra ut i resten av lägenheten och blöta ner alla kläder som ligger också där
(för du brukar sitta naken också där)
det finns ingenstans att hänga blöta kläder i lägenheten
så stäng av vattnet i tid
klimatet i badrummet har nu blivit i det närmaste tropiskt
fukten klibbar över läpparna och för att andas är det bäst att öppna dörren
det är ingen idé att inbilla sig att man tycker om värmen
det gör man inte
nu kan man kliva ner i det ångande badet
nu kan man sucka av njutning när vattnet äntligen möter ens hud
och glida ner
ner och ner tills man känner badkarets svala botten
En
och då vill jag krypa in
mellan tänder och över tungan
vill känna din saliv mot min hud
(jag är naken, har såklart redan slitit av mig mina kläder)
och din käke gnisslar när jag tränger in höfterna
du får dina första kräkreflexer när mina händer glider ner i din hals
jag sprattlar och sparkar för att lyckas ta mig ner
och du gapar och gapar
dränker mig i saliv du inte lyckas svälja
men sen ligger jag där
underbart omgiven av rinnande tarmar och ditt bultande hjärta som ekar
jag ska ställa mig upp
placera mitt hjärta bredvid ditt
(hoppas bara att de slår i takt)
och kila in mitt huvud
i ditt huvud
benen i benen och armarna i armarna
jag ska finnas inuti dig
göra dina rörelser
känna dina känslor
jag tänker bli du
fast inifrån
och hoppas att det är okej
även om din käke går ur led
men visst skulle det ändå vara bäst
om vi var i samma kropp?
För som det är nu är ju inte hållbart
jag menar, även när man kramas det hårdaste man kan
så räcker det inte
man måste ju hela tiden ha mer
så detta, har jag efter noga övervägande kommit fram till, är vår lösning
vad tror du?
Skrivande
Jag vet egentligen inte vad jag gör här
framför bokstäverna
framför sidorna
framför människornas ögon
läsande
tänkande
tittande
Jag vet bara att det till en början går automatiskt
att dikterna ofta rinner ur mig
att jag blir beroende av dem
kan göra mig själv beroende
vad hoppas jag på?
Scenpoet?
Författare?
Bearbetningen går långsamt
och oftast inte självmant
dikterna lämnas ensamma i sina dokument
jag orkar inte med dem
glömmer bort
tills behovet av att visa upp något kommer
jag måste ha något att läsa
då hittar jag dem
och kan börja bearbeta
Jag har nu fortsatt så pass långt
att jag måste tro något stort om mig själv
någon annan anledning att jag fortsätter som jag gör ser jag inte
och jag vet också att jag tror
jag tror att jag kan det här
egentligen
frågan är bara hur jag kan tro det?
Jag vill gärna känna att det är i mig själv
att jag känner det i mig själv
att jag har det
men hur kan jag vara säker på om det verkligen är så
eller om jag bara vill det så mycket
Men alla poeter lyfter sig själva till skyarna
varför inte jag?
Och det är väl inte en särskild hög sky
att tro att man kan bli en av dem
en av dem som lyckas
skriva något som blir hyllat
åtminstone lite
en ödmjuk sky
Drömmen om att allt man skapar skulle bli värdefullt
här är Amandas dagbok
här är hennes dikt om hur hon ser på sitt skrivande
sina drömmar
allt värdesätts
Är det därför jag sitter här?
Framför datorn
framför tangenterna
framför orden
Eller är det orsakslöst?
Jag bara sitter
och skriver av mina fingrar
så¨som man rastar hunden.
Vatten, 1
När jag står framför havet
med känslorna öppna
stirrar på vattnet
letar rörelse
letar känsla
vart tog rösten vägen?
Ett dött hav som inte pratar
och vattendropparna har fastnat i isen
och även om jag hackar
är det bara is som lossnar
is är inte vatten
vatten är vatten
is är is
men isklumparna jag bär i fickan smälter snabbt
även om havet fortfarande
är fruset
jag letar strömmar under isen
går med slagruta och stetoskop
och en hacka som jag kan hacka loss flisor med
lyssnar efter något bultande
en slumrande viskning
vakna!
Som en öken
stort och öppet
ingenting
tomt och kallt
ett land som inte är land
öppet hav som är instängt
och alla känslor stannar på isen
kommer inte vidare
jag hittar ingen rörelse
ingen viskning
Längtar iväg
Jag känner mig efter
för första gången är rummet för barnsligt
kroppen för liten
För första gången känns målningarna som står längs väggarna för små
för första gången vill jag rensa ut allt i rummet och ha något annat
andra pennor
andra böcker
eller mest
en annan bokhylla att ställa böckerna i
och ett annat skrivbord att ställa pennorna på.
Jag kommer! vill jag skrika
men det gör ingen skillnad
jag kommer inte mer för det
och jag får ingen att förstå mina känslor
med de orden
nej, det hänger på nu
på det här
dikten ett krav på sig att lyckas förmedla
jag vill bli förstådd
Rummet känns för fullt och för ingrott
sakerna känns för gamla
för bevarade
sakerna känns passivt mottagna
jag vill välja mitt eget! Eller åtminstone välja bort
det jag inte vill ha
Jag känner mig efter
kvar
inte lämnad
bara efter.
Hänger inte riktigt med.
Är inte riktigt där.
Sover som ett barn.
Är ett barn.
Jag känner mig som ett barn.
Kan en tågresa förändra mig?
Det är mer än en tågresa
Det är omgivningen och människorna
säger ni
Jag gör vad jag kan
i en röra av förut
och annat passerat
Jag skriver och tänker på imorgon
då packandet börjar.
Dikter ur ett bygge
Det där med väggar
Jag har nog aldrig förstått det
eller inte nu i alla fall
jag har inga väggar i min kropp
måste bygga dem på nytt när de behövs
glömmer bort
att känslorna måste skyddas
och att världen är hemsk
om man inte har en skyddande vägg
runt sitt sårbara
och att väggen kanske egentligen
borde finnas där
hela tiden?
Om väggar inte finns
då gör saker ont så lätt
och de sårade känslorna måste ha någonstans att ta vägen
men de har det svårt
springer bara runt runt i kroppen
fångade
de har det svårt att ta sig ut
Jag bygger väggar
eller jag strävar i alla fall mot det
i alla fall i stunder när det gör för ont
annars kan jag tycka
att vägglöst är bra
men när det gör ont
bygger jag mig snabba provisoriska väggar
så att jag kan vara normal och leende där det behövs
sen river jag väggen eller väggen river sig själv
så fort jag blir ensam
och runt runt i rummet springer de förvirrade känslorna
Med väggar hela tiden
har man den där avskärmningen hela tiden
blir nog känslorna inte lika förvirrade
(eller så är det bara mer?)
men livet inte heller lika öppet
eller närvarande?
Att vara enkel eller ha det enkelt?
Är det så
om ens inomkroppsförsvar
är bra?
Det att jag lockas att stänga av
att bli kall
men väggar kan vara varma.
Tror jag
bara det att livet inte blir lika stort
Det att väggen stänger in
konsekvenser måste finnas
i det att vi har väggar överallt i våra hus
i det att vi har väggar inuti vår kropp
det att vara rädd för väggar
jag som faller igenom hela tiden och landar i känslorna
landar magplask och gör illa både mig och dem
eller försvinner bara rätt ner
och simmar i en undervattensvärld av blommor
Vänner
kanske är det det att jag har blivit så nära vän med känslorna
att jag bara inte förmår att stänga in dem
kanske är det samma sak som när någon ber mig om något och jag inte kan säga nej
att det gäller även känslorna
jag kan inte ge dem ett nej
Väggar?
Vad är väggar?
Finns väggar?
Vem skapade den första väggen?
Vad var syftet med väggar?
Vad är syftet
nu?
Beundran
(ur mig)
kontroll betraktas som avlägset
ett lugn betraktas som då
eller kanske sen
fast det är alltid nu
på kanten mellan allt i min kropp
som känns som det verkliga
det återkommande
kontroll betraktas som undantag
det är de hårda stunderna
som äter upp mig och säger att de är allt
eller i alla fall grunden
Väggar igen
det finns nog inga väggar
bara hud
inga hus
bara tak
Längtar efter dig
i Norrland
i mörker
i kyla
mellan granar och snö
på den tomma vägen med fält på båda sidor
under natthimlen
så oändligt klar
så oändligt kall
i tårna som fryser trots skorna och tjocksockorna
i bilen som färdas genom skogen
bredvid granen som gnistrar av julkulor
under täcket
under sömnen
under middagen
i boken jag läser
i varje blad jag vänder
i orden så vackra men sidorna för tunga
i luften som omger mig
och tomrummen som lurar
mellan soffan och fåtöljen
mellan min hand och orden
mellan mitt ben och ditt
mellan mina ögon
och dina
i smärtan från min skadade arm
i mina kalla fingrar
i mina ben
som inte vill röra på sig
i mina ord
som måste kämpa för att ens ta sig över läpparna
i stjärnorna
högt ovanför husen
i den påträngande kylan
den frostiga andedräkten
och snöflingornas lätta fall under den övergivna lyktstolpen
i mörkret
som kommer tidigt på dan
och stannar hela natten
Vinter
ser snön utan att röra den
ser snöfallet utan att förstå det
kroppen släpper inte in flingorna
jag tar på mig kläder
jackan, mössan
vantar
för att slippa känna snön
råkar missa att förstå det kalla
råkar halka på varje hal fläck
råkar frysa
jag vill känna snön
men vantarna är i vägen
jag vill krama snön
mot min kropp
vill gräva mig ner längst ner
och ligga i snötyst gnisternörker
och bara andas luft som är kall och snart tar slut
vill slita av mig alla kläder och förstå snön
rulla runt i min gestaltade andedräkt
glida längs gatan på glänsande rödkall hud
det är tiden då ingen har sandat än
tiden utan grus
folk halkar
men jag vill glida
(önskar bort plogarna och grusmaskinerna)
in i granarna
som bär på nån sorts mystisk visdom i sin höga tystnad
in i snöflingorna
som söver alla ljud och lyser av sig själva
in i mörkret
som omfamnar mig
bar jag sliter av mig jackan
Kajsa
i dimman
av snön
i sången
från gräset
jag vill dansa
med dig
Energi
om det stället finns
så har jag också glömt vägen nu
jag kan inte säga ett ord
utan att det blir tyst
som uttalat från ett ömkeldjur
inte ens kroppen
(som man skulle kunna tycka automatiskt borde)
vet vart den ska gå
för att hitta energin
jag är energilös
Mormor
hon sjunker långsamt ner med huvudet mot bröstet,
rycker till och rätar upp sig igen
hon svajar och är sned på stolen
och hennes ord är långsamma
de färdas långt, eller långsamt
hon sitter på stolen vid köksbordet
hennes minnen rör sig över kaffet
hennes huvud svajar mot bröstet
hennes händer sträcker sig efter kakan
de kan knappt greppa den, märkta av reumatism
hon lever tillbaka sitt liv i minnen som är stora
hon ser tillbaka sina ögonblick värda att minnas
och färdar ut dem i ord
skogen och snön skiner från fönstret
byn skimrar av lyktor långt borta
jag huttrar i kylan påbylsad två yllekoftor och en stor sjal
men hon går barfota i tofflorna
hon hasar runt i pyjamas och en tunn morgonrock
och dricker halva koppar kaffe
och äter sill med rödbetor
och dricker vatten ur en babykopp
hennes händer har svårt att greppa
hon äter kakan långsamt
minnena tar för mycket plats i munnen
blicken glider från stolen mittemot och de andra ner mot golvet
hon tittar inte på golvet
hon tittar på sitt ljus
och huvudet glider ner utan att det gör någonting
kraven rinner undan runt henne
hon repellerar dem och i några minuter
blir luften ren och gammal
dammet godkänner och älskar
varje kaffeklunk får sin tid
mörkret utanför är likadant så många timmar
och blommorna dör inte än
Hem
dikten tar slut
och kvar blir orden som ett faktum
jag åker hem