halvblint, halvgalet

”Min mamma har cancer i ryggraden”,

sa Lisa.

 

”Nu säger försäkringskassan att hon måste börja jobba ändå.”

 

Ordlösheten gjorde entré redan här

väggarna blängde stumma.

Min kropp en liten massa kött

kött som inte kan göra vad det vill.

 

Även om massan inte ska spela nån roll:

Hade jag inte kunnat vara lite större?

Dessa ord gör för stora gropar

i min mage.

 

Pannan bränner begravd i sängen

bort från världen gömde sig kroppen.

Under täcken

går det inte att andas.

Där gömmer sig munnen.

 

”Min mamma fick springa genom sjukhuset

på ben hon knappt klarar gå med

de hade ingen personal till att köra rullstolen.”

 

Vad ska jag med ord till

när ingen ändå tar dem med tillräckligt stort allvar?

Vad ska jag med ord

skrikna i allt desperatare stämma

när ingen låter dem spela nån roll?

 

In i ordlöshet sluter sig kroppen.

Munnen som tagen från en staty

här behöver inte sys eller tejpas

när allt redan har stelnat.

 

Politik ska inte tas känslomässigt

säger de som vill skydda mig.

Men vem vill leva bakom väggar

som dämpar alla intryck

politik är känslor

och staden brinner

i mångas ögon.

Den här kvällen brinner landet upp.

 

Allt har gått fel.

 

En borgerlig allians fortsätter leda landet

mot rikare fattigare fattigare.

Rasisterna kommer in i riksdagen.

Feministerna är ännu så små

att de inte syns på TV-skärmens skala.

 

Vad gör man en sådan kväll

då landet satts på bål?

Går ut på balkongen

för att i ensamhet begrunda stjärnorna

trots att man i hemlighet vill begrunda

hur det skulle kännas att hoppa?

Begraver sig under täcket

med näsa och mun

allt mer ansträngda?

Eller bygger man snabbt

en vägg som skyddar?

 

Allt är grått.

Politiken tycker om att profilera sig med starkt lysande färger

men gör i själva verket

världen grå.

Jag kan inte se några färger.

 

Jag har blivit politiskt blind

och dra inte ut mig härifrån!

Jag vill inte se att dessa fyra kommande år

nyss blivit sminkade i blått.

 

Fyra år!

kan ni utbrista.

Det är ju ingenting!

Så sa vi förut. Inte nu längre.

En riktad pil

hinner längre när den bara kan fortsätta

än när den måste rikta om sig.

På fyra år blev jag förälskad

sårad

förälskad

sårad

förälskad

och lyckligt parbildad tonåring.

På fyra år försvinner pengar till privata kassaskåp

privatiseras sjukvården

utförsäkras sjuka.

Hur mycket ska det ta

för att förtidsdöda de redan döende?

Hur länge klarar människorna sig

när sjukhusen inte längre tar hand om dem?

 

Tänk om hon dör.

Lisas mamma som bara är vaken tre timmar om dagen för att det gör så ont i ryggen.

Tänk om hon dör i detta blåa.

Tänk om hon dör i denna färgkoma.

 

Politik är inte färg.

Jag raderar ut all färg.

 

Politik är känslor.

Jag raderar ut allt vinstintresse.

Präntar bara in detta:

politik är att bry sig om.

 

Mönster ovanpå alla blängande väggar.

Blommor på alla flottiga fingrar.

Stjärnor i ögonen där det annars är mörkt.

Armar som sträcker sig

inte mot bunten nystrukna sedlar som ligger lockande

omgärdad av vackert lysande blå

köttätande blommor.

Utan armar som sträcker sig

fram till rullstolen

och hjälper benen som inte klarar av att gå.

 

Så att de hinner stoppa blodet som de råkade dra fram.

Så att de hinner stoppa blodet som nu råkar forsa fram.

Så att benen slipper ömma

i åtta dagar efter.

 

Vad mycket kroppen ändå tycker

att den skulle kunna göra

där den ligger

gömd och önskvärt bortglömd

under lakanen.

Orden som försvann återvänder i ny form

det är bilder som målas på näthinnan och på lakanet framför ögonen.

Historierna som finns

berättas i regnet som följer valdagen.

Varje regndroppe

som landar och blöter ner kläderna

försöker berätta sin historia.

 

Allting gråter.

Idag är en känsla

av fallande.

Kvällen minskar i min hand

jag kan göra den

så liten som det behövs

den kan inte komma mig till skada

den kan knappt se mig

Det är mars och parkbänkarna redan fria, inget blött som sipprar från dem, inget fruset kvar

bara blanka fina plankor

bara plankorna som skiner i solens glans

jag kallar hunden som ligger där under för älskling

parkbänkarna är fria från snö, det droppar inte från dem

ingen smuts, ingen snö, som fastnar i pälsen

älskling, kom fram och sluta gnaga på bänkens ben

snart rasar den och du med

sluta gnaga och kom fram

rosenbuskarna bakom dig har börjat knoppa sig

snart är april här

snart kommer sommaren

dina ögon blir grå av att stirra så enkelspårigt ner i marken

dina vackra ögon

älskling, gruskornen har fastnat i dem

älskling, jag vill uppleva våren med dig

havet lossnar ur sin förstening

rinner ur de frusna bojorna

du skulle tycka om de nyfödda vågorna

de skvalpar nya sånger varje dag

de skulle med glädje rinna under dina tassar

älskling, du vet hur mycket jag tycker om din rufsiga kropp

jag skulle aldrig försöka kamma dig även om jag själv har bytt om till sommarkläder

titta här, du ser ingen kam i mina händer

jag har inget sådant

jag är ingen sådan

jag ligger här, ofarlig framför dig

nu känner jag gruset

älskling, kanske förstår jag bättre nu

det är svalt mot min kind

glänsande i mina ögon

fåglar som kvittrar och flyger

din magra lukt äter sig in i mig

jag är rädd att bli för mycket som du,

har jag sagt det?

Men jag vill få ligga här

bredvid din vackra andhämtning

jag kan väl strunta i havets nyöppna landskap

i världens alla språk som helt nyligen invaderat staden

jag har redan lärt mig 10 ord på polska

och min spanska skulle kunna bli mycket bättre!

Älskling, jag hade tänkt att vi kunde ta en promenad tillsammans

men visst, jag känner,

man blir trött av att ligga i solen

kroppen slappnar av här under bänken

och det är så mysigt att känna dina ljud i örat

det är bara det att det har kommit grönt gräs i parken

och överallt sitter folk och skrattar i värmen

det går att njuta olika mycket när man badar

 

vissa (och det är de mest lyckliga),

kan påbörja njutningen redan innan själva badet har börjat

sätta på kranen och stänga dörren

långsamt låta badkaret fyllas i porlande brus samtidigt som man själv sitter på toastolen

ögonen slutna i välbehag

värmen som sprids från det ångande vattnet

och bruset som fyller öronen

 

såklart en tidsbegränsad njutning

när badkaret är fyllt

ska man inte fastna i att lyssna på vattnet

man måste slita sig!

Man får inte gå för långt in i ljudet

inte dränka sig själv i strålen som ökar och ökar tills vattenfallen omger en från alla håll och vattenblommorna växer sig stora runt ens kropp

Vattnet får inte rinna över och ner över alla kläderna som ligger på golvet

(för själv sitter man naken)

vattnet får inte sippra ut i resten av lägenheten och blöta ner alla kläder som ligger också där

(för du brukar sitta naken också där)

det finns ingenstans att hänga blöta kläder i lägenheten

så stäng av vattnet i tid

 

klimatet i badrummet har nu blivit i det närmaste tropiskt

fukten klibbar över läpparna och för att andas är det bäst att öppna dörren

det är ingen idé att inbilla sig att man tycker om värmen

det gör man inte

 

nu kan man kliva ner i det ångande badet

nu kan man sucka av njutning när vattnet äntligen möter ens hud

och glida ner

ner och ner tills man känner badkarets svala botten

jag vill sätta mina fingrar i din mun och bända upp den tills det knakar och spricker

och då vill jag krypa in

mellan tänder och över tungan

vill känna din saliv mot min hud

(jag är naken, har såklart redan slitit av mig mina kläder)

och din käke gnisslar när jag tränger in höfterna

du får dina första kräkreflexer när mina händer glider ner i din hals

jag sprattlar och sparkar för att lyckas ta mig ner

och du gapar och gapar

dränker mig i saliv du inte lyckas svälja

 

men sen ligger jag där

underbart omgiven av rinnande tarmar och ditt bultande hjärta som ekar

jag ska ställa mig upp

placera mitt hjärta bredvid ditt

(hoppas bara att de slår i takt)

och kila in mitt huvud

i ditt huvud

benen i benen och armarna i armarna

jag ska finnas inuti dig

göra dina rörelser

känna dina känslor

jag tänker bli du

fast inifrån

 

och hoppas att det är okej

även om din käke går ur led

men visst skulle det ändå vara bäst

om vi var i samma kropp?

För som det är nu är ju inte hållbart

jag menar, även när man kramas det hårdaste man kan

så räcker det inte

man måste ju hela tiden ha mer

så detta, har jag efter noga övervägande kommit fram till, är vår lösning

vad tror du?

Jag vet egentligen inte vad jag gör här

framför bokstäverna

framför sidorna

framför människornas ögon

läsande

tänkande

tittande

Jag vet bara att det till en början går automatiskt

att dikterna ofta rinner ur mig

att jag blir beroende av dem

kan göra mig själv beroende

vad hoppas jag på?

Scenpoet?

Författare?

Bearbetningen går långsamt

och oftast inte självmant

dikterna lämnas ensamma i sina dokument

jag orkar inte med dem

glömmer bort

tills behovet av att visa upp något kommer

jag måste ha något att läsa

då hittar jag dem

och kan börja bearbeta

Jag har nu fortsatt så pass långt

att jag måste tro något stort om mig själv

någon annan anledning att jag fortsätter som jag gör ser jag inte

och jag vet också att jag tror

jag tror att jag kan det här

egentligen

frågan är bara hur jag kan tro det?

Jag vill gärna känna att det är i mig själv

att jag känner det i mig själv

att jag har det

men hur kan jag vara säker på om det verkligen är så

eller om jag bara vill det så mycket

Men alla poeter lyfter sig själva till skyarna

varför inte jag?

Och det är väl inte en särskild hög sky

att tro att man kan bli en av dem

en av dem som lyckas

skriva något som blir hyllat

åtminstone lite

en ödmjuk sky

Drömmen om att allt man skapar skulle bli värdefullt

här är Amandas dagbok

här är hennes dikt om hur hon ser på sitt skrivande

sina drömmar

allt värdesätts

Är det därför jag sitter här?

Framför datorn

framför tangenterna

framför orden

Eller är det orsakslöst?

Jag bara sitter

och skriver av mina fingrar

så¨som man rastar hunden.

och vart tog alla strömmar vägen?

När jag står framför havet

med känslorna öppna

stirrar på vattnet

letar rörelse

letar känsla

vart tog rösten vägen?

Ett dött hav som inte pratar

 

och vattendropparna har fastnat i isen

och även om jag hackar

är det bara is som lossnar

 

is är inte vatten

vatten är vatten

is är is

 

men isklumparna jag bär i fickan smälter snabbt

även om havet fortfarande

är fruset

 

jag letar strömmar under isen

går med slagruta och stetoskop

och en hacka som jag kan hacka loss flisor med

lyssnar efter något bultande

en slumrande viskning

vakna!

 

Som en öken

stort och öppet

ingenting

tomt och kallt

ett land som inte är land

öppet hav som är instängt

och alla känslor stannar på isen

kommer inte vidare

jag hittar ingen rörelse

ingen viskning

Jag känner mig efter

för första gången är rummet för barnsligt

kroppen för liten

För första gången känns målningarna som står längs väggarna för små

för första gången vill jag rensa ut allt i rummet och ha något annat

andra pennor

andra böcker

eller mest

en annan bokhylla att ställa böckerna i

och ett annat skrivbord att ställa pennorna på.

 

Jag kommer! vill jag skrika

men det gör ingen skillnad

jag kommer inte mer för det

och jag får ingen att förstå mina känslor

med de orden

 

nej, det hänger på nu

på det här

dikten ett krav på sig att lyckas förmedla

jag vill bli förstådd

 

Rummet känns för fullt och för ingrott

sakerna känns för gamla

för bevarade

sakerna känns passivt mottagna

jag vill välja mitt eget! Eller åtminstone välja bort

det jag inte vill ha

 

Jag känner mig efter

kvar

inte lämnad

bara efter.

Hänger inte riktigt med.

Är inte riktigt där.

Sover som ett barn.

Är ett barn.

Jag känner mig som ett barn.

 

Kan en tågresa förändra mig?

 

Det är mer än en tågresa

Det är omgivningen och människorna

säger ni

 

Jag gör vad jag kan

i en röra av förut

och annat passerat

Jag skriver och tänker på imorgon

då packandet börjar.

Det där med väggar

Jag har nog aldrig förstått det

eller inte nu i alla fall

jag har inga väggar i min kropp

måste bygga dem på nytt när de behövs

glömmer bort

att känslorna måste skyddas

och att världen är hemsk

om man inte har en skyddande vägg

runt sitt sårbara

och att väggen kanske egentligen

borde finnas där

hela tiden?

 

Om väggar inte finns

 

då gör saker ont så lätt

och de sårade känslorna måste ha någonstans att ta vägen

men de har det svårt

springer bara runt runt i kroppen

fångade

de har det svårt att ta sig ut

 

Jag bygger väggar

 

eller jag strävar i alla fall mot det

i alla fall i stunder när det gör för ont

annars kan jag tycka

att vägglöst är bra

men när det gör ont

bygger jag mig snabba provisoriska väggar

så att jag kan vara normal och leende där det behövs

sen river jag väggen eller väggen river sig själv

så fort jag blir ensam

och runt runt i rummet springer de förvirrade känslorna

 

Med väggar hela tiden

 

har man den där avskärmningen hela tiden

blir nog känslorna inte lika förvirrade

(eller så är det bara mer?)

men livet inte heller lika öppet

eller närvarande?

Att vara enkel eller ha det enkelt?

Är det så

om ens inomkroppsförsvar

är bra?

Det att jag lockas att stänga av

att bli kall

men väggar kan vara varma.

Tror jag

bara det att livet inte blir lika stort

 

Det att väggen stänger in

 

konsekvenser måste finnas

i det att vi har väggar överallt i våra hus

i det att vi har väggar inuti vår kropp

det att vara rädd för väggar

jag som faller igenom hela tiden och landar i känslorna

landar magplask och gör illa både mig och dem

eller försvinner bara rätt ner

och simmar i en undervattensvärld av blommor

 

Vänner

 

kanske är det det att jag har blivit så nära vän med känslorna

att jag bara inte förmår att stänga in dem

kanske är det samma sak som när någon ber mig om något och jag inte kan säga nej

att det gäller även känslorna

jag kan inte ge dem ett nej

 

Väggar?

 

Vad är väggar?

Finns väggar?

Vem skapade den första väggen?

Vad var syftet med väggar?

Vad är syftet

nu?

 

Beundran

 

(ur mig)

kontroll betraktas som avlägset

ett lugn betraktas som då

eller kanske sen

fast det är alltid nu

på kanten mellan allt i min kropp

som känns som det verkliga

det återkommande

kontroll betraktas som undantag

det är de hårda stunderna

som äter upp mig och säger att de är allt

eller i alla fall grunden

 

Väggar igen

 

det finns nog inga väggar

bara hud

inga hus

bara tak

i Norrland

i mörker

i kyla

mellan granar och snö

på den tomma vägen med fält på båda sidor

under natthimlen

så oändligt klar

så oändligt kall

i tårna som fryser trots skorna och tjocksockorna

i bilen som färdas genom skogen

bredvid granen som gnistrar av julkulor

under täcket

under sömnen

under middagen

i boken jag läser

i varje blad jag vänder

i orden så vackra men sidorna för tunga

i luften som omger mig

och tomrummen som lurar

mellan soffan och fåtöljen

mellan min hand och orden

mellan mitt ben och ditt

mellan mina ögon

och dina

i smärtan från min skadade arm

i mina kalla fingrar

i mina ben

som inte vill röra på sig

i mina ord

som måste kämpa för att ens ta sig över läpparna

i stjärnorna

högt ovanför husen

i den påträngande kylan

den frostiga andedräkten

och snöflingornas lätta fall under den övergivna lyktstolpen

i mörkret

som kommer tidigt på dan

och stannar hela natten

ser snön utan att röra den

ser snöfallet utan att förstå det

kroppen släpper inte in flingorna

jag tar på mig kläder

jackan, mössan

vantar

för att slippa känna snön

råkar missa att förstå det kalla

råkar halka på varje hal fläck

råkar frysa

 

jag vill känna snön

men vantarna är i vägen

jag vill krama snön

mot min kropp

vill gräva mig ner längst ner

och ligga i snötyst gnisternörker

och bara andas luft som är kall och snart tar slut

vill slita av mig alla kläder och förstå snön

rulla runt i min gestaltade andedräkt

glida längs gatan på glänsande rödkall hud

 

det är tiden då ingen har sandat än

tiden utan grus

folk halkar

men jag vill glida

(önskar bort plogarna och grusmaskinerna)

in i granarna

som bär på nån sorts mystisk visdom i sin höga tystnad

in i snöflingorna

som söver alla ljud och lyser av sig själva

in i mörkret

som omfamnar mig

bar jag sliter av mig jackan

i dimman

av snön

i sången

från gräset

jag vill dansa

med dig

”Där min röst hittar sin energi”

om det stället finns

så har jag också glömt vägen nu

jag kan inte säga ett ord

utan att det blir tyst

som uttalat från ett ömkeldjur

inte ens kroppen

(som man skulle kunna tycka automatiskt borde)

vet vart den ska gå

för att hitta energin

jag är energilös

mormor sitter i köket och lever i ögonen

hon sjunker långsamt ner med huvudet mot bröstet,

rycker till och rätar upp sig igen

hon svajar och är sned på stolen

och hennes ord är långsamma

de färdas långt, eller långsamt

hon sitter på stolen vid köksbordet

hennes minnen rör sig över kaffet

hennes huvud svajar mot bröstet

hennes händer sträcker sig efter kakan

de kan knappt greppa den, märkta av reumatism

hon lever tillbaka sitt liv i minnen som är stora

hon ser tillbaka sina ögonblick värda att minnas

och färdar ut dem i ord

skogen och snön skiner från fönstret

byn skimrar av lyktor långt borta

jag huttrar i kylan påbylsad två yllekoftor och en stor sjal

men hon går barfota i tofflorna

hon hasar runt i pyjamas och en tunn morgonrock

och dricker halva koppar kaffe

och äter sill med rödbetor

och dricker vatten ur en babykopp

hennes händer har svårt att greppa

hon äter kakan långsamt

minnena tar för mycket plats i munnen

blicken glider från stolen mittemot och de andra ner mot golvet

hon tittar inte på golvet

hon tittar på sitt ljus

och huvudet glider ner utan att det gör någonting

kraven rinner undan runt henne

hon repellerar dem och i några minuter

blir luften ren och gammal

dammet godkänner och älskar

varje kaffeklunk får sin tid

mörkret utanför är likadant så många timmar

och blommorna dör inte än

dikten tar slut

och kvar blir orden som ett faktum

jag åker hem