halvblint, halvgalet

Jag önskar att jag kunde väcka dig med annat än tomma hostningar

att jag istället låg och sjöng när du vaknar

eller i alla fall nynnade

jag vill välja en gata

och fastnar alltid för samma

gatan hem och gatan till bussen

gatan nerför och gatan uppför

när solen kommer

och regnet ligger kvar i asfalten

vill jag ta kort på cykelvagnen med speglar av guld

bredvid spegelaffären med ramar av trä

puben där mannen med kråkan sitter

bartendern som gärna pratar

hundarna som springer efter barnen som springer efter de mindre hundarna

min dator ansluten till ett eluttag

ingen snubblar

inte ens den halta kråkan

jag vet inte om jag tror på den här produktionen

men jag väljer att tro för då får jag fortsätta producera och känna det högre syftet

jag ser produktion hos min brorsdotter

klossar och pussel

och blad efter blad

jag vet inte om hon tror på det

vilket syfte hon tjänar

när klosstornet rasar och gula klossar sprider sig över mattan

jag skriker för det gick sönder

hon bygger ett nytt

jag väljer att producera för ett högre syfte än just nu

tanken smiter alltid dit

här sitter jag

här skriver jag

här fortsätter jag

här är nästa dag

här fortsätter jag

jag väljer att det är för produktionens skull

här krymper jag in i en filt

här springer kroppen tanken tiden

utan att något händer

här springer allt och allt händer

här sprängs det

när flisan blir stor

eller ensam

flisan fokuseras

till fokus

det är mest att kroppen går för långsamt

att tiden inte har bråttom

tanken hinner springa så många varv

innan tiden hunnit någonstans

att när jag väl kommit fram

har allt blandat sig

och det där med

en

genomtänkt och klar

idé

nu är hundra

och halva

flisor under naglarna

Jag har försökt många gånger att skriva dikter om dig

Jag fortsätter vilja skriva om blöta gator och det öppna havet

Jag vill skriva om vågorna och vinden som blåser runt mig i en dans av hår och kläder

Men det tycks aldrig rätt

Varför får jag inget grepp?

Eller är bara det min egen oförmåga att beskriva en stad?

Ska jag istället nöja mig med att beskriva fiskmåsarna som skriker till mig om morgnarna

som flyter i vinden

glider och skriker

fiskmås! fiskmås! fiskmås!

eller är kärnan kaffet jag dricker varje dag med ett mönster av löv i skummet

Virginia Woolf boken och kollegieblocket med uppslagna ord

rapture – förtjusning

clay – lera, stoft och aska, jord

Men det enda jag vill

Det jag vill återkomma till

är regnet som träffar mig när jag går ut genom dörren

bussen som lutar mot mig och kör om mig

jag som skriker glädje! sen sorg! sen glädje!

bara för att himmelen är rosa och hotar att ta över hela staden

Jag vill inte göra det här till en personlig dikt

Jag vill bara beskriva dig

barn som går på gatan

jackor som fladdrar

dörrar till caféer som öppnas

folk beställer kaffe och te kaffe kaffe och te

några väntar på bussen

några går över gatan för att slippa folkmassan som väntar på bussen

de flesta springer över övergångsställena

alla har blött hår.

Jag minns dig;

hela tiden

och jag vill visa det

varje sekund

även om jag inte alltid

gör det jag vill

Jag vill dra ur dig alla de finaste orden

fastän jag redan

har fått dem

Det är varmt och blåsigt

mina händer börjar komma in i rytmen

De är varma

Någonting skymmer solen

Först tror jag att det är en fågel

En fiskmås

eller kråka kanske

När jag tittar ner på på pappret har min hand frusit

Utanför hör jag fåglarna

havet

Jag kan inte längre se bokstäverna (in och ut ur fokus)

Vad är det för mening med att skriva om jag inte kan se orden?

Rrrrrrrrrrrr Rrrrrrrrrr

'Hallå'

...

'Nej... inte jag heller'

'Det finns ingenting'

Hon säger att hon vill krama mig

Mörkret kommer in och ut ur fokus

Det är varken dag eller natt

Kajsa har kommit över

tillsammans går vi ut på gatan

Hon håller min hand

(fladdrande fåglar

hav

gator

…

…)

Vi går in igen (sängen)

'Jag har egentligen aldrig tyckt om tomater

Jag menar egentligen. Egentligen var det väl mamma som började hela grejen. Det var aldrig min idé

…

Förknippar du mig med tomater?'

'Ja' ...

'Men det behöver inte alltid vara så. Folk kan förändras. Vi kan börja äta gurka istället. Eller blomkål. Det är som. Hur var det jag tänkte...

Som med människor som. Först bara springer man in i varandra. Och man ser någonting där, hos varandra. Men sen fortsätter man. Men nu, nu kan vi inte se. (solen som är inte. mörkret) Det är som att. Vi måste stanna vid det där första ögonblicket. Vi kan inte fortsätta.'

(mörker)

'Tomaterna?'

'Ja?'

'Är det att först börjar vi någonstans. Din mamma.

(ritar på ett papper. Cirkelformer)

Det är hon som ger dig tomater. Och du tar emot dem. Sen blir dem du och du upptäcker det inte. Ni pratar inte om det. Ingen pratar om det. Alla bara vet. Och nu måste du stanna där – som med människorna.

(ritar på ett papper till)

Du kan inte fortsätta till blomkål. Du måste stanna. Förutom att med blomkålen vill du fortsätta men med människorna vill du stanna kvar?'

(mörker)

… (fågelflax)

'Jag vet inte'

(papper överallt)

husen andas fukt och ditt hår

flyger i vinden

du springer på gatorna

blöt och vacker

lite rädd för att flyga bort

i den tunga vinden

du, som berättar historier och skrattar

som ser människor och vill välkomna dem

dra in dem i din värld och visa dem runt

som pratar med en röst jag hör människor överallt beundra

folk vill röra ditt hår

får jag sitta och titta på lockarna tills jag faller till sömns

trygg i varma böljande vågor

dina skratt följer mig till skolan

dina bekymmer simmar ibland upp och får dig bekymrad

jag vill ta fram dem och smeka dem hela med vårdande händer

Lila,

säger du, är din bästa färg

röd, säger jag

och vi klär båda

våra sängar i olika färger

kan vi inte byta?

Får jag vara lila,

så kan du vara röd

och även om jag skriver och du sjunger

så simmar färgerna fritt

Jag glädjs åt din uppriktighet

hur du, trevande men bestämt

dansar brighton

och vill de du möter väl

hur du vill världen

väl

du, som är en bra människa

jag vill ge dig något fint.

jag vill göra dig glad.

Gator som får mig att ramla

en lång rutchkana som börjar utanför mitt hus

som glider även när det är stilla

som lyser ljus

under min färd.

Jag har inte bestämt mig än

för om jag faller

eller bara glider.

Den här staden

fångar en snabbt

staden som lever så tätt inpå sig själv

som andas öppet hav

som med sina hus och gårdar

välkomnar vågorna.

Det har slutat regna

bussarna har slutat köra

människorna har gått hem

och havet lever gatorna.

Råheten i luften är snäll

till och med mörkret tycks vänligt

jag andas hav och trygghet

fångad av staden

rädd

för att tappa fotfästet om gatorna.