halvblint, halvgalet

När det blir tomt på kvällen

när händerna blir oroliga

allting ömtåligt

pappersbladen tunnare

känslorna pratar högre

utan grammatik

Kanske kan man berätta om hur man kommunicerar

hur man tänker och känner

vilken poesi man vill vara

jag vill välja en gata

och fastnar alltid för samma

gatan hem och gatan till bussen

gatan nerför och gatan uppför

när solen kommer

och regnet ligger kvar i asfalten

vill jag ta kort på cykelvagnen med speglar av guld

bredvid spegelaffären med ramar av trä

puben där mannen med kråkan sitter

bartendern som gärna pratar

hundarna som springer efter barnen som springer efter de mindre hundarna

min dator ansluten till ett eluttag

ingen snubblar

inte ens den halta kråkan

Jag har försökt många gånger att skriva dikter om dig

Jag fortsätter vilja skriva om blöta gator och det öppna havet

Jag vill skriva om vågorna och vinden som blåser runt mig i en dans av hår och kläder

Men det tycks aldrig rätt

Varför får jag inget grepp?

Eller är bara det min egen oförmåga att beskriva en stad?

Ska jag istället nöja mig med att beskriva fiskmåsarna som skriker till mig om morgnarna

som flyter i vinden

glider och skriker

fiskmås! fiskmås! fiskmås!

eller är kärnan kaffet jag dricker varje dag med ett mönster av löv i skummet

Virginia Woolf boken och kollegieblocket med uppslagna ord

rapture – förtjusning

clay – lera, stoft och aska, jord

Men det enda jag vill

Det jag vill återkomma till

är regnet som träffar mig när jag går ut genom dörren

bussen som lutar mot mig och kör om mig

jag som skriker glädje! sen sorg! sen glädje!

bara för att himmelen är rosa och hotar att ta över hela staden

Jag vill inte göra det här till en personlig dikt

Jag vill bara beskriva dig

barn som går på gatan

jackor som fladdrar

dörrar till caféer som öppnas

folk beställer kaffe och te kaffe kaffe och te

några väntar på bussen

några går över gatan för att slippa folkmassan som väntar på bussen

de flesta springer över övergångsställena

alla har blött hår.

Gator som får mig att ramla

en lång rutchkana som börjar utanför mitt hus

som glider även när det är stilla

som lyser ljus

under min färd.

Jag har inte bestämt mig än

för om jag faller

eller bara glider.

Den här staden

fångar en snabbt

staden som lever så tätt inpå sig själv

som andas öppet hav

som med sina hus och gårdar

välkomnar vågorna.

Det har slutat regna

bussarna har slutat köra

människorna har gått hem

och havet lever gatorna.

Råheten i luften är snäll

till och med mörkret tycks vänligt

jag andas hav och trygghet

fångad av staden

rädd

för att tappa fotfästet om gatorna.