Efter valet
”Min mamma har cancer i ryggraden”,
sa Lisa.
”Nu säger försäkringskassan att hon måste börja jobba ändå.”
Ordlösheten gjorde entré redan här
väggarna blängde stumma.
Min kropp en liten massa kött
kött som inte kan göra vad det vill.
Även om massan inte ska spela nån roll:
Hade jag inte kunnat vara lite större?
Dessa ord gör för stora gropar
i min mage.
Pannan bränner begravd i sängen
bort från världen gömde sig kroppen.
Under täcken
går det inte att andas.
Där gömmer sig munnen.
”Min mamma fick springa genom sjukhuset
på ben hon knappt klarar gå med
de hade ingen personal till att köra rullstolen.”
Vad ska jag med ord till
när ingen ändå tar dem med tillräckligt stort allvar?
Vad ska jag med ord
skrikna i allt desperatare stämma
när ingen låter dem spela nån roll?
In i ordlöshet sluter sig kroppen.
Munnen som tagen från en staty
här behöver inte sys eller tejpas
när allt redan har stelnat.
Politik ska inte tas känslomässigt
säger de som vill skydda mig.
Men vem vill leva bakom väggar
som dämpar alla intryck
politik är känslor
och staden brinner
i mångas ögon.
Den här kvällen brinner landet upp.
Allt har gått fel.
En borgerlig allians fortsätter leda landet
mot rikare fattigare fattigare.
Rasisterna kommer in i riksdagen.
Feministerna är ännu så små
att de inte syns på TV-skärmens skala.
Vad gör man en sådan kväll
då landet satts på bål?
Går ut på balkongen
för att i ensamhet begrunda stjärnorna
trots att man i hemlighet vill begrunda
hur det skulle kännas att hoppa?
Begraver sig under täcket
med näsa och mun
allt mer ansträngda?
Eller bygger man snabbt
en vägg som skyddar?
Allt är grått.
Politiken tycker om att profilera sig med starkt lysande färger
men gör i själva verket
världen grå.
Jag kan inte se några färger.
Jag har blivit politiskt blind
och dra inte ut mig härifrån!
Jag vill inte se att dessa fyra kommande år
nyss blivit sminkade i blått.
Fyra år!
kan ni utbrista.
Det är ju ingenting!
Så sa vi förut. Inte nu längre.
En riktad pil
hinner längre när den bara kan fortsätta
än när den måste rikta om sig.
På fyra år blev jag förälskad
sårad
förälskad
sårad
förälskad
och lyckligt parbildad tonåring.
På fyra år försvinner pengar till privata kassaskåp
privatiseras sjukvården
utförsäkras sjuka.
Hur mycket ska det ta
för att förtidsdöda de redan döende?
Hur länge klarar människorna sig
när sjukhusen inte längre tar hand om dem?
Tänk om hon dör.
Lisas mamma som bara är vaken tre timmar om dagen för att det gör så ont i ryggen.
Tänk om hon dör i detta blåa.
Tänk om hon dör i denna färgkoma.
Politik är inte färg.
Jag raderar ut all färg.
Politik är känslor.
Jag raderar ut allt vinstintresse.
Präntar bara in detta:
politik är att bry sig om.
Mönster ovanpå alla blängande väggar.
Blommor på alla flottiga fingrar.
Stjärnor i ögonen där det annars är mörkt.
Armar som sträcker sig
inte mot bunten nystrukna sedlar som ligger lockande
omgärdad av vackert lysande blå
köttätande blommor.
Utan armar som sträcker sig
fram till rullstolen
och hjälper benen som inte klarar av att gå.
Så att de hinner stoppa blodet som de råkade dra fram.
Så att de hinner stoppa blodet som nu råkar forsa fram.
Så att benen slipper ömma
i åtta dagar efter.
Vad mycket kroppen ändå tycker
att den skulle kunna göra
där den ligger
gömd och önskvärt bortglömd
under lakanen.
Orden som försvann återvänder i ny form
det är bilder som målas på näthinnan och på lakanet framför ögonen.
Historierna som finns
berättas i regnet som följer valdagen.
Varje regndroppe
som landar och blöter ner kläderna
försöker berätta sin historia.
Allting gråter.
Idag är en känsla
av fallande.
