Kom ut i våren!
bara blanka fina plankor
bara plankorna som skiner i solens glans
jag kallar hunden som ligger där under för älskling
parkbänkarna är fria från snö, det droppar inte från dem
ingen smuts, ingen snö, som fastnar i pälsen
älskling, kom fram och sluta gnaga på bänkens ben
snart rasar den och du med
sluta gnaga och kom fram
rosenbuskarna bakom dig har börjat knoppa sig
snart är april här
snart kommer sommaren
dina ögon blir grå av att stirra så enkelspårigt ner i marken
dina vackra ögon
älskling, gruskornen har fastnat i dem
älskling, jag vill uppleva våren med dig
havet lossnar ur sin förstening
rinner ur de frusna bojorna
du skulle tycka om de nyfödda vågorna
de skvalpar nya sånger varje dag
de skulle med glädje rinna under dina tassar
älskling, du vet hur mycket jag tycker om din rufsiga kropp
jag skulle aldrig försöka kamma dig även om jag själv har bytt om till sommarkläder
titta här, du ser ingen kam i mina händer
jag har inget sådant
jag är ingen sådan
jag ligger här, ofarlig framför dig
nu känner jag gruset
älskling, kanske förstår jag bättre nu
det är svalt mot min kind
glänsande i mina ögon
fåglar som kvittrar och flyger
din magra lukt äter sig in i mig
jag är rädd att bli för mycket som du,
har jag sagt det?
Men jag vill få ligga här
bredvid din vackra andhämtning
jag kan väl strunta i havets nyöppna landskap
i världens alla språk som helt nyligen invaderat staden
jag har redan lärt mig 10 ord på polska
och min spanska skulle kunna bli mycket bättre!
Älskling, jag hade tänkt att vi kunde ta en promenad tillsammans
men visst, jag känner,
man blir trött av att ligga i solen
kroppen slappnar av här under bänken
och det är så mysigt att känna dina ljud i örat
det är bara det att det har kommit grönt gräs i parken
och överallt sitter folk och skrattar i värmen
Att bada
vissa (och det är de mest lyckliga),
kan påbörja njutningen redan innan själva badet har börjat
sätta på kranen och stänga dörren
långsamt låta badkaret fyllas i porlande brus samtidigt som man själv sitter på toastolen
ögonen slutna i välbehag
värmen som sprids från det ångande vattnet
och bruset som fyller öronen
såklart en tidsbegränsad njutning
när badkaret är fyllt
ska man inte fastna i att lyssna på vattnet
man måste slita sig!
Man får inte gå för långt in i ljudet
inte dränka sig själv i strålen som ökar och ökar tills vattenfallen omger en från alla håll och vattenblommorna växer sig stora runt ens kropp
Vattnet får inte rinna över och ner över alla kläderna som ligger på golvet
(för själv sitter man naken)
vattnet får inte sippra ut i resten av lägenheten och blöta ner alla kläder som ligger också där
(för du brukar sitta naken också där)
det finns ingenstans att hänga blöta kläder i lägenheten
så stäng av vattnet i tid
klimatet i badrummet har nu blivit i det närmaste tropiskt
fukten klibbar över läpparna och för att andas är det bäst att öppna dörren
det är ingen idé att inbilla sig att man tycker om värmen
det gör man inte
nu kan man kliva ner i det ångande badet
nu kan man sucka av njutning när vattnet äntligen möter ens hud
och glida ner
ner och ner tills man känner badkarets svala botten
En
och då vill jag krypa in
mellan tänder och över tungan
vill känna din saliv mot min hud
(jag är naken, har såklart redan slitit av mig mina kläder)
och din käke gnisslar när jag tränger in höfterna
du får dina första kräkreflexer när mina händer glider ner i din hals
jag sprattlar och sparkar för att lyckas ta mig ner
och du gapar och gapar
dränker mig i saliv du inte lyckas svälja
men sen ligger jag där
underbart omgiven av rinnande tarmar och ditt bultande hjärta som ekar
jag ska ställa mig upp
placera mitt hjärta bredvid ditt
(hoppas bara att de slår i takt)
och kila in mitt huvud
i ditt huvud
benen i benen och armarna i armarna
jag ska finnas inuti dig
göra dina rörelser
känna dina känslor
jag tänker bli du
fast inifrån
och hoppas att det är okej
även om din käke går ur led
men visst skulle det ändå vara bäst
om vi var i samma kropp?
För som det är nu är ju inte hållbart
jag menar, även när man kramas det hårdaste man kan
så räcker det inte
man måste ju hela tiden ha mer
så detta, har jag efter noga övervägande kommit fram till, är vår lösning
vad tror du?
Skrivande
Jag vet egentligen inte vad jag gör här
framför bokstäverna
framför sidorna
framför människornas ögon
läsande
tänkande
tittande
Jag vet bara att det till en början går automatiskt
att dikterna ofta rinner ur mig
att jag blir beroende av dem
kan göra mig själv beroende
vad hoppas jag på?
Scenpoet?
Författare?
Bearbetningen går långsamt
och oftast inte självmant
dikterna lämnas ensamma i sina dokument
jag orkar inte med dem
glömmer bort
tills behovet av att visa upp något kommer
jag måste ha något att läsa
då hittar jag dem
och kan börja bearbeta
Jag har nu fortsatt så pass långt
att jag måste tro något stort om mig själv
någon annan anledning att jag fortsätter som jag gör ser jag inte
och jag vet också att jag tror
jag tror att jag kan det här
egentligen
frågan är bara hur jag kan tro det?
Jag vill gärna känna att det är i mig själv
att jag känner det i mig själv
att jag har det
men hur kan jag vara säker på om det verkligen är så
eller om jag bara vill det så mycket
Men alla poeter lyfter sig själva till skyarna
varför inte jag?
Och det är väl inte en särskild hög sky
att tro att man kan bli en av dem
en av dem som lyckas
skriva något som blir hyllat
åtminstone lite
en ödmjuk sky
Drömmen om att allt man skapar skulle bli värdefullt
här är Amandas dagbok
här är hennes dikt om hur hon ser på sitt skrivande
sina drömmar
allt värdesätts
Är det därför jag sitter här?
Framför datorn
framför tangenterna
framför orden
Eller är det orsakslöst?
Jag bara sitter
och skriver av mina fingrar
så¨som man rastar hunden.
