halvblint, halvgalet

Det där med väggar

Jag har nog aldrig förstått det

eller inte nu i alla fall

jag har inga väggar i min kropp

måste bygga dem på nytt när de behövs

glömmer bort

att känslorna måste skyddas

och att världen är hemsk

om man inte har en skyddande vägg

runt sitt sårbara

och att väggen kanske egentligen

borde finnas där

hela tiden?

 

Om väggar inte finns

 

då gör saker ont så lätt

och de sårade känslorna måste ha någonstans att ta vägen

men de har det svårt

springer bara runt runt i kroppen

fångade

de har det svårt att ta sig ut

 

Jag bygger väggar

 

eller jag strävar i alla fall mot det

i alla fall i stunder när det gör för ont

annars kan jag tycka

att vägglöst är bra

men när det gör ont

bygger jag mig snabba provisoriska väggar

så att jag kan vara normal och leende där det behövs

sen river jag väggen eller väggen river sig själv

så fort jag blir ensam

och runt runt i rummet springer de förvirrade känslorna

 

Med väggar hela tiden

 

har man den där avskärmningen hela tiden

blir nog känslorna inte lika förvirrade

(eller så är det bara mer?)

men livet inte heller lika öppet

eller närvarande?

Att vara enkel eller ha det enkelt?

Är det så

om ens inomkroppsförsvar

är bra?

Det att jag lockas att stänga av

att bli kall

men väggar kan vara varma.

Tror jag

bara det att livet inte blir lika stort

 

Det att väggen stänger in

 

konsekvenser måste finnas

i det att vi har väggar överallt i våra hus

i det att vi har väggar inuti vår kropp

det att vara rädd för väggar

jag som faller igenom hela tiden och landar i känslorna

landar magplask och gör illa både mig och dem

eller försvinner bara rätt ner

och simmar i en undervattensvärld av blommor

 

Vänner

 

kanske är det det att jag har blivit så nära vän med känslorna

att jag bara inte förmår att stänga in dem

kanske är det samma sak som när någon ber mig om något och jag inte kan säga nej

att det gäller även känslorna

jag kan inte ge dem ett nej

 

Väggar?

 

Vad är väggar?

Finns väggar?

Vem skapade den första väggen?

Vad var syftet med väggar?

Vad är syftet

nu?

 

Beundran

 

(ur mig)

kontroll betraktas som avlägset

ett lugn betraktas som då

eller kanske sen

fast det är alltid nu

på kanten mellan allt i min kropp

som känns som det verkliga

det återkommande

kontroll betraktas som undantag

det är de hårda stunderna

som äter upp mig och säger att de är allt

eller i alla fall grunden

 

Väggar igen

 

det finns nog inga väggar

bara hud

inga hus

bara tak

i Norrland

i mörker

i kyla

mellan granar och snö

på den tomma vägen med fält på båda sidor

under natthimlen

så oändligt klar

så oändligt kall

i tårna som fryser trots skorna och tjocksockorna

i bilen som färdas genom skogen

bredvid granen som gnistrar av julkulor

under täcket

under sömnen

under middagen

i boken jag läser

i varje blad jag vänder

i orden så vackra men sidorna för tunga

i luften som omger mig

och tomrummen som lurar

mellan soffan och fåtöljen

mellan min hand och orden

mellan mitt ben och ditt

mellan mina ögon

och dina

i smärtan från min skadade arm

i mina kalla fingrar

i mina ben

som inte vill röra på sig

i mina ord

som måste kämpa för att ens ta sig över läpparna

i stjärnorna

högt ovanför husen

i den påträngande kylan

den frostiga andedräkten

och snöflingornas lätta fall under den övergivna lyktstolpen

i mörkret

som kommer tidigt på dan

och stannar hela natten

ser snön utan att röra den

ser snöfallet utan att förstå det

kroppen släpper inte in flingorna

jag tar på mig kläder

jackan, mössan

vantar

för att slippa känna snön

råkar missa att förstå det kalla

råkar halka på varje hal fläck

råkar frysa

 

jag vill känna snön

men vantarna är i vägen

jag vill krama snön

mot min kropp

vill gräva mig ner längst ner

och ligga i snötyst gnisternörker

och bara andas luft som är kall och snart tar slut

vill slita av mig alla kläder och förstå snön

rulla runt i min gestaltade andedräkt

glida längs gatan på glänsande rödkall hud

 

det är tiden då ingen har sandat än

tiden utan grus

folk halkar

men jag vill glida

(önskar bort plogarna och grusmaskinerna)

in i granarna

som bär på nån sorts mystisk visdom i sin höga tystnad

in i snöflingorna

som söver alla ljud och lyser av sig själva

in i mörkret

som omfamnar mig

bar jag sliter av mig jackan

i dimman

av snön

i sången

från gräset

jag vill dansa

med dig

”Där min röst hittar sin energi”

om det stället finns

så har jag också glömt vägen nu

jag kan inte säga ett ord

utan att det blir tyst

som uttalat från ett ömkeldjur

inte ens kroppen

(som man skulle kunna tycka automatiskt borde)

vet vart den ska gå

för att hitta energin

jag är energilös

mormor sitter i köket och lever i ögonen

hon sjunker långsamt ner med huvudet mot bröstet,

rycker till och rätar upp sig igen

hon svajar och är sned på stolen

och hennes ord är långsamma

de färdas långt, eller långsamt

hon sitter på stolen vid köksbordet

hennes minnen rör sig över kaffet

hennes huvud svajar mot bröstet

hennes händer sträcker sig efter kakan

de kan knappt greppa den, märkta av reumatism

hon lever tillbaka sitt liv i minnen som är stora

hon ser tillbaka sina ögonblick värda att minnas

och färdar ut dem i ord

skogen och snön skiner från fönstret

byn skimrar av lyktor långt borta

jag huttrar i kylan påbylsad två yllekoftor och en stor sjal

men hon går barfota i tofflorna

hon hasar runt i pyjamas och en tunn morgonrock

och dricker halva koppar kaffe

och äter sill med rödbetor

och dricker vatten ur en babykopp

hennes händer har svårt att greppa

hon äter kakan långsamt

minnena tar för mycket plats i munnen

blicken glider från stolen mittemot och de andra ner mot golvet

hon tittar inte på golvet

hon tittar på sitt ljus

och huvudet glider ner utan att det gör någonting

kraven rinner undan runt henne

hon repellerar dem och i några minuter

blir luften ren och gammal

dammet godkänner och älskar

varje kaffeklunk får sin tid

mörkret utanför är likadant så många timmar

och blommorna dör inte än

dikten tar slut

och kvar blir orden som ett faktum

jag åker hem

 

lever i tre världar

lever drömmer och skräms

lever väntar och planerar

springer sen och råkar hoppa

landar dansar och skuttar

 

lever nu och säger hej då

lever nu och väntar på ett annat liv

som springer mot mig

tillsammans med tiden

säger ett så stort hej då som kroppen klarar av

sliter ut hjärtat så långt det går

utan att det tappar förankringen i kroppen

skriker så högt lungorna orkar utan att ta slut

svingar armarna

i stora cirkelrörelser

rör benen

runt runt

och sliter det sista farvälet ur kroppen

drar upp det ur halsen

och kastar ut det i vinden

havet

världen

och somnar för sista gången i min säng

förvirrad av trötthet

fast i min vilja att uttrycka mig

dikterna surrar i huvudet

jag kan inte greppa det

utan orden

så jag skriver

och skriver

och skriver

vill inte låta stunden gå

så jag skriver

och skriver

och skriver

 

och skriver

och skriver

och skriver

 

somnar sista gången i min säng

skriver och skriver och skriver

vill inte

somna

lyssnar på havet i öronen

bruset

från kvällen

 

de sista orden

skriver sig själva

 

skriver

och skriver

och skriver

tillsammans på stranden dansar vågorna runt våra fötter

tillsammans på stranden lyssnar vi på hur vågorna pratar i dån

våra steg knastrar mot stenarna

våra andetag fryser

vi tittar i mörker

och kramar varandra

tillsammans på gatan skriker vi sånger

tillsammans på gatan viskar vi sånger

vi sjunger orden in i varandras öron

och ler mot varandra

med hela kroppen

ensam på vägen hem inser jag

att jag är ensam

och börjar gråta

att hustaken ser annorlunda ut

att gatorna är annorlunda

att allt ska bort

att himmelen ska bort

att havet ska bort

att jag ska bort

 

att mörkret ska bli ett annat

att luften ska bli en annan

att allt

ska bli annat

 

att mitt leende kanske blir annorlunda

att mina ögon kanske blir annorlunda

och mina tankar

förmodligen förändras

 

att sömnen blir en annan

och att vågorna

aldrig är samma

att dansa genom puben på led

att utforska nivåerna och krypa under borden

att leka inte nudda golv och ställa alla stolarna i en rad som för en från det första bordet vidare till det andra, där några sitter och dricker öl, där några tittar på en men leende flyttar på sig så att man kan ta sig vidare ut mot öppna landskap

att skrika till musiken

att krama alla som står bredvid en för att man tycker om dem

att ha folk som rör ens hår

att ha folk som kommer och kramar en

att ha folk som säger att man är fin

från alla olika håll

att springa mot havet i mörker och skrika

att bli blöt av vågorna när man leker med dem

att sitta på huk och prata med havet

att titta in i mörkret

att vara många och titta in i mörkret

att efter tre andetag gemensamt kasta varsin sten i havet

en sten med ett löfte

något att minnas

att kramas och frysa

att vara bland de man tycker om

att vara väldigt medveten om att man tycker om dem

att gnida sitt ansikte mot deras halsar bara för att de står nära

att alla blir glada när man gör så

att känna sig uppskattad

att känna sig delaktig

att fortsätta natten och skratta

att skrika

att sjunga

att snurra runt runt och tillslut värma sig på burger king

att lukta på varandra

att dela läsk

att sitta tysta tillsammans

att bli trötta

att äta samma glass

att kramas

att säga fina ord

att lova

att ses igen

att gå

att inse

att nu

går jag

att nu

är jag ensam

att nu

har jag sagt hej då

att nu

tog det slut

kommer hem med kroppen fylld av leenden

somnar

och drömmer om skratt

 

här i en stad jag ska lämna

radar underbarheterna upp sig i vågor

allting växer

 

personerna runt mig

är klarare

tiden bättre

 

jag lugnare

 

somnar i varmt mörker

och är inte ens rädd

för kvällarna längre

 

vågorna får skratta

jag får somna

när man kramas händer mycket

värme utbyts och blandas

närhet och ömhet utväxlas

lukter blir tydligare

Sen kan man fortsätta till nästa stadium av kramandet

armarna kramar hårdare

armarna kramar ut ångest och skrik

armarna kramar ut saknad som har gjort ont

armarna trycker och trycker

tills hjärtat pressas fram och blödande rinner ur munnen

sen kan man stoppa tillbaka hjärtat i respektive person och slappna av lite mer i kramen

låta svetten blandas

låta smärtan blandas och läkas

ibland rycker armarna och råkar trycka lite på såren från hjärtuppslitningen

de täcker hela kroppen

sen bör man fortsätta ytterligare ett steg och låta händerna komma i rörelse

krama mjukt men intensivt

göra den andre medveten om närheten

om att man står och kramas

tillslut kan man ta av varandra kläderna och ha sex

sen kan man sova

Kroppen hoppar runt men benen står stilla

bara magen rör sig

bara magen dansar

hoppar upp och ner och sprider tarmar omkring sig

rullar runt trots att sängen sjunger; sov

studsar så att händerna nuddar taket

studsar och studsar trots att sängen säger knak

halsen skriker, det är bara munnen som är tyst

halsen skriker sång rullad i glädje

halsen fyller rummet med starka ljud som glimmar mellan väggarna och ut på gatan

ut genom fönstret och ut i havet

över havet till andra länder

och in i din hals

halsen skriker en lång glädje som vill delas med dig

halsen skriker sitt bubbel in i din hals

lite utspätt med havsvågor

bubbel bubblas under täcken och på fester

magen försöker rulla sig trött

halsen försöker låta färdigt

och bubblet drar sig ut

seglar sakta tillbaka över havet och landar i sin ursprungshals igen

utmättat och avdansat

kroppen slappnar av och försöker somna av delad glädje

efter en timme blir kroppen deg igen

efter en timme måste huvudet vila
händerna försöker desperat dra sig framåt
till köket där man måste äta potatis
till hallen där man har lämnat sin väska framme, det är oartigt

folk kan snubbla på den, den kan vara i vägen,

man måste definitivt flytta på den

ögonen fladdrar när steg hörs

när ytterdörren slamrar och röster finns i hallen

kastruller måste diskas

det måste spolas i toaletten
händerna försöker dra en till sidan av sängen
men huvudet vilar tungt på kudden

efter en timmes vila har degen försvunnit från huvudet
men efter en timmes vila har kroppen blivit deg

man slår upp ögonen och möter ljuset runtomkring i rummet

lägenheten har tystnat

de andra ligger stilla i andra rum

eller är ute och motionerar
händerna borrar ner sig under täcket
magen gör sig till en tegelsten
och bara huvudet viftar febrilt ovanför det sövande mörkret under täcket

 

från toan kommer en svag lukt av ospolat men det är minst ett och ett halv steg till dörren och sen åtminstone ytterligare ett, ett stort, till toan

smulor ligger runt sängen och man minns att man åt av fudgen som låg i en låda under sängen

att man åt flera bitar av fudgen innan man somnade

 

under täcket finns inga smulor och ingen lukt

bara en tegelstensmage som ligger bekvämt mot det röda lakanet

under täcket är världen liten och vacker

man målar solar mot täcket och känner sig inte barnslig

man kurar ihop sig till en boll och låtsas att man är en katt

och luften tar långsamt slut och det är väldigt varmt

tankarna rör sig i vackra banor
de gör allting som ska göras
tankarna målar klart bilden som ligger nedanför sängen
tankarna skriver orden som behöver skrivas
tankarna läser alla böcker om och om igen
det är bara täcket som är lite för tungt
varje rörelse som är lite för långsam
och varje beslut som är insnärjt i deg

världen utan horisont omfamnar dig på vägen hem från skolan och du får kramp

världen utan horisont tar ett fast tag om din midja och drar ner dig på knä

du kämpar för att stå upp men skrapas mot sten och grus

du kämpar för att blicka mot ett slut men skrapas mot dimma och fortsättning

dina ögon är förvirrade

världen trycker ner dig mot gatan och skrattar

du förstår inte om det är snällt eller elakt

kan inte förstå världens skratt

dina öron är förvirrade

 

att landskapen ligger öppna för dig i aldrig slutande

att det är ditt horisontlösa landskap

att det är dina beslut som är dina beslut

att du kräks mot gatan och försöker trycka bort världen utan horisont

att du drar jackan över huvudet och håller dina egna händer för öronen

att du vägrar känna lukten av spya under jackan

att du vägrar höra världen skratta utanför

att du förvirrad och svag stapplar mot lägenhetsdörren

att du tar hissen upp fyra våningar och landar i din säng

att du inte vill titta ut

inte vill se horisontlösheten mer

att du inte vill förstå

 

dina andetag under täcket tar slut

 

lev livet utan gräns!

lev livet med luft!

lev livet som skrattar!

din mage går inte sönder

dina ögon torkar inte ut

dina öron sprängs inte

dina ben orkar stappla

du orkar ramla

världen

gör

att jag lever

 

världen utan horisont

världen där jag

är jag

 

och varje steg jag tar

tar jag för mig själv

och varje andetag jag tar

tar jag för dig

och varje sak jag ser

ser jag för mig själv

 

världen gör att jag lever

världen gör att jag känner

att jag skriker är inte ett tecken på att jag dör

jag förnyas

att jag faller ihop på golvet framför dig

är inte ett tecken på att jag dör

jag lever

världen utan horisont

 

att andas

är nytt

varje dag

ny luft

 

världen gör att jag lever

så jag fortsätter andas

livet utan gräns

känner himmelsglädjen igen

men huvudet orkar inte

så jag faller och glömmer

 

i täcket finns ett hav

det är alltid natt

en dunkel natt

mörker

och vågorna rullar långsamt mot lakanet

 

jag skriver med pennan mot skrovet

beskriver hur vi tappat bort oss

utan något riktmärke att gå efter

hur dimman följer oss framför och bakom

hur värmen är kvävande trots mörkret

 

kroppen ligger hopkrupen

ibland mot hårt fuktigt trä

ibland mot mjukt varmt tyg

huvudet orkar inte ta sig ut

men händerna gräver i täcket

 

vågorna kommer starka mot fören

skeppet kastas omkull

förblindat av dimma

fast i malströmmen som äter

suger

 

himmelsglädjen har runnit ur kroppen

syret är förbrukat

huvudet sover

eller dör

och vågorna lugnar sig

efter en timme blir kroppen deg igen
efter en timme måste huvudet vila
händerna försöker desperat dra sig framåt
till köket där man måste äta potatis
till hallen där man har lämnat sin väska framme, det är oartigt
till sidan av sängen där tekoppen står
men huvudet vilar tungt på kudden
huvudet har blivit deg igen
huvudet måste vila

efter en timmes vila har degen försvunnit från huvudet
men efter en timmes vila har kroppen blivit deg
händerna borrar ner sig under täcket
magen gör sig till en tegelsten
och bara huvudet viftar febrilt ovanför det sövande mörkret under täcket

tankarna rör sig i vackra banor
de gör allting som ska göras
de är bara resten som inte gör
tankarna målar klart bilden som ligger nedanför sängen
tankarna skriver orden som behöver skrivas
tankarna läser alla böcker om och om igen
det är bara täcket som är lite för tungt
varje rörelse som är lite för långsam
och varje beslut som är insnörjt i deg

Fönstret var det perfekta fönstret. Fönsterkarmen den perfekta bredden, om man flyttade på hennes krukväxter fick man utan problem plats. Med händerna mot glaset kunde jag känna kylan utifrån. En perfekt kyla, lätt i fingertopparna, avtagande så fort man avlägsnade händerna från ytan. Nere på gatan, tio knakande våningar ner, rörde sig svarta prickar. Flugor eller människor. Ibland blev jag osäker.

i det att jag sitter och det rör sig runt omkring

det faktum att du ligger i sängen

Din gardin täcker fönstret hela dagen

En skrikande känsla av att vara här

när elementen är lagom varma

när kroppen pratar samma språk som hjärnan

när isolering ligger runt känslorna

och här under täcken och färger

utkristalliserar sig idéer i stora flagor

när allt springer lagom snabbt

kroppen böjer sig i rätt vinklar

fingrarna formar sig användbart

varje stavelse rinner ur kroppen i harmoni

golven lyssnar till fötterna

och för runt kroppen i dans

toalettbesöken är lagom långa

och toalettpappret tillräckligt sammanhållet

tandborsten rengör hela munnen

när ingen tanke känns farlig att tänka

när känslorna känns stabila och varma

när tre koppar te värmer i magen

och sångerna sjunger rätt känsla varje gång

Vi ler mot varandra mellan sängarna

lila filtar över din

röda lakan på min

på golvet blandas våra böcker och vår smuts

i köket blandas lukter och disk

vi blandar liv

även om jag skriver och du sjunger

så simmar färgerna fritt

även om jag flyr undan

delar vi drömmar om morgnarna

även om jag äter annan mat

delar vi spis om kvällarna

vi ler mot varandra innan vi somnar

jag hostar oss båda till sömns

elementen värmer oss båda

vi sitter i olika rader i skolan

jag går andra steg till bussen

och mina foton innehåller andra människor

men vi ler mot varandra när vi vaknar

och jag frågar dig

om du har sovit gott

När det blir tomt på kvällen

när händerna blir oroliga

allting ömtåligt

pappersbladen tunnare

känslorna pratar högre

utan grammatik

Kanske kan man berätta om hur man kommunicerar

hur man tänker och känner

vilken poesi man vill vara