Fönster
Fönstret var det perfekta fönstret. Fönsterkarmen den perfekta bredden, om man flyttade på hennes krukväxter fick man utan problem plats. Med händerna mot glaset kunde jag känna kylan utifrån. En perfekt kyla, lätt i fingertopparna, avtagande så fort man avlägsnade händerna från ytan. Nere på gatan, tio knakande våningar ner, rörde sig svarta prickar. Flugor eller människor. Ibland blev jag osäker.
Men hon pratade med mig. Hon misstolkade mina besök. Trodde att det var hon, och inte fönstret, som var föremålet för mitt intresse. Tillslut förstod hon såklart. Efter samtal i dagar där allt jag gick med på att prata om var fönstrets perfektion, läget på fönstrets perfektion, luften-precis-där-bakom-blomkrukans perfektion. Hon anklagade mig. Anklagade min situation.
Min situation?
Vad menade hon?
Min fönstersituation?
Min funna kärlek.
Min harmoni.
Hur jag än drog i krukväxterna runtomkring kunde jag inte gömma mig för hennes ord. Så jag satte handflatan mot fönsterrutan, kände kylan och vinden och flugorna långt där nere, och skrek. Det var ett stort skrik. Ett skrik högre än 10 våningar. Ett skrik som kändes lent och vackert och starkt i munnen. Ett skrik som dog ut bakom blombladen och sögs upp av flugvingarna. Hon tittade på mig.
Jag satte min andra hand mot fönsterrutan och försökte suga i mig perfektionen. Suga i mig skriket som skulle få henne att försvinna. Det kom inte och fönsterbrädan krympte, puttade bort mig från fönstret. Hon kom bärandes med tegelstenar. Jag ville fråga, fråga varifrån hon fått dem. Men hon murade för fönstret så snabbt att det kändes som att alla potentiella skrik dog ut.
Kommentarer
Trackback
