Vinter
ser snön utan att röra den
ser snöfallet utan att förstå det
kroppen släpper inte in flingorna
jag tar på mig kläder
jackan, mössan
vantar
för att slippa känna snön
råkar missa att förstå det kalla
råkar halka på varje hal fläck
råkar frysa
jag vill känna snön
men vantarna är i vägen
jag vill krama snön
mot min kropp
vill gräva mig ner längst ner
och ligga i snötyst gnisternörker
och bara andas luft som är kall och snart tar slut
vill slita av mig alla kläder och förstå snön
rulla runt i min gestaltade andedräkt
glida längs gatan på glänsande rödkall hud
det är tiden då ingen har sandat än
tiden utan grus
folk halkar
men jag vill glida
(önskar bort plogarna och grusmaskinerna)
in i granarna
som bär på nån sorts mystisk visdom i sin höga tystnad
in i snöflingorna
som söver alla ljud och lyser av sig själva
in i mörkret
som omfamnar mig
bar jag sliter av mig jackan
