Dikter ur ett bygge
Det där med väggar
Jag har nog aldrig förstått det
eller inte nu i alla fall
jag har inga väggar i min kropp
måste bygga dem på nytt när de behövs
glömmer bort
att känslorna måste skyddas
och att världen är hemsk
om man inte har en skyddande vägg
runt sitt sårbara
och att väggen kanske egentligen
borde finnas där
hela tiden?
Om väggar inte finns
då gör saker ont så lätt
och de sårade känslorna måste ha någonstans att ta vägen
men de har det svårt
springer bara runt runt i kroppen
fångade
de har det svårt att ta sig ut
Jag bygger väggar
eller jag strävar i alla fall mot det
i alla fall i stunder när det gör för ont
annars kan jag tycka
att vägglöst är bra
men när det gör ont
bygger jag mig snabba provisoriska väggar
så att jag kan vara normal och leende där det behövs
sen river jag väggen eller väggen river sig själv
så fort jag blir ensam
och runt runt i rummet springer de förvirrade känslorna
Med väggar hela tiden
har man den där avskärmningen hela tiden
blir nog känslorna inte lika förvirrade
(eller så är det bara mer?)
men livet inte heller lika öppet
eller närvarande?
Att vara enkel eller ha det enkelt?
Är det så
om ens inomkroppsförsvar
är bra?
Det att jag lockas att stänga av
att bli kall
men väggar kan vara varma.
Tror jag
bara det att livet inte blir lika stort
Det att väggen stänger in
konsekvenser måste finnas
i det att vi har väggar överallt i våra hus
i det att vi har väggar inuti vår kropp
det att vara rädd för väggar
jag som faller igenom hela tiden och landar i känslorna
landar magplask och gör illa både mig och dem
eller försvinner bara rätt ner
och simmar i en undervattensvärld av blommor
Vänner
kanske är det det att jag har blivit så nära vän med känslorna
att jag bara inte förmår att stänga in dem
kanske är det samma sak som när någon ber mig om något och jag inte kan säga nej
att det gäller även känslorna
jag kan inte ge dem ett nej
Väggar?
Vad är väggar?
Finns väggar?
Vem skapade den första väggen?
Vad var syftet med väggar?
Vad är syftet
nu?
Beundran
(ur mig)
kontroll betraktas som avlägset
ett lugn betraktas som då
eller kanske sen
fast det är alltid nu
på kanten mellan allt i min kropp
som känns som det verkliga
det återkommande
kontroll betraktas som undantag
det är de hårda stunderna
som äter upp mig och säger att de är allt
eller i alla fall grunden
Väggar igen
det finns nog inga väggar
bara hud
inga hus
bara tak