Vatten
känner himmelsglädjen igen
men huvudet orkar inte
så jag faller och glömmer
i täcket finns ett hav
det är alltid natt
en dunkel natt
mörker
och vågorna rullar långsamt mot lakanet
jag skriver med pennan mot skrovet
beskriver hur vi tappat bort oss
utan något riktmärke att gå efter
hur dimman följer oss framför och bakom
hur värmen är kvävande trots mörkret
kroppen ligger hopkrupen
ibland mot hårt fuktigt trä
ibland mot mjukt varmt tyg
huvudet orkar inte ta sig ut
men händerna gräver i täcket
vågorna kommer starka mot fören
skeppet kastas omkull
förblindat av dimma
fast i malströmmen som äter
suger
himmelsglädjen har runnit ur kroppen
syret är förbrukat
huvudet sover
eller dör
och vågorna lugnar sig
Kommentarer
Trackback
