Dikt till Brighton.
Jag har försökt många gånger att skriva dikter om dig
Jag fortsätter vilja skriva om blöta gator och det öppna havet
Jag vill skriva om vågorna och vinden som blåser runt mig i en dans av hår och kläder
Men det tycks aldrig rätt
Varför får jag inget grepp?
Eller är bara det min egen oförmåga att beskriva en stad?
Ska jag istället nöja mig med att beskriva fiskmåsarna som skriker till mig om morgnarna
som flyter i vinden
glider och skriker
fiskmås! fiskmås! fiskmås!
eller är kärnan kaffet jag dricker varje dag med ett mönster av löv i skummet
Virginia Woolf boken och kollegieblocket med uppslagna ord
rapture – förtjusning
clay – lera, stoft och aska, jord
Men det enda jag vill
Det jag vill återkomma till
är regnet som träffar mig när jag går ut genom dörren
bussen som lutar mot mig och kör om mig
jag som skriker glädje! sen sorg! sen glädje!
bara för att himmelen är rosa och hotar att ta över hela staden
Jag vill inte göra det här till en personlig dikt
Jag vill bara beskriva dig
barn som går på gatan
jackor som fladdrar
dörrar till caféer som öppnas
folk beställer kaffe och te kaffe kaffe och te
några väntar på bussen
några går över gatan för att slippa folkmassan som väntar på bussen
de flesta springer över övergångsställena
alla har blött hår.
