Måsar. Kråkor. Svalor?
Det är varmt och blåsigt
mina händer börjar komma in i rytmen
De är varma
Någonting skymmer solen
Först tror jag att det är en fågel
En fiskmås
eller kråka kanske
När jag tittar ner på på pappret har min hand frusit
Utanför hör jag fåglarna
havet
Jag kan inte längre se bokstäverna (in och ut ur fokus)
Vad är det för mening med att skriva om jag inte kan se orden?
Rrrrrrrrrrrr Rrrrrrrrrr
'Hallå'
...
'Nej... inte jag heller'
'Det finns ingenting'
Hon säger att hon vill krama mig
Mörkret kommer in och ut ur fokus
Det är varken dag eller natt
Kajsa har kommit över
tillsammans går vi ut på gatan
Hon håller min hand
(fladdrande fåglar
hav
gator
…
…)
Vi går in igen (sängen)
'Jag har egentligen aldrig tyckt om tomater
Jag menar egentligen. Egentligen var det väl mamma som började hela grejen. Det var aldrig min idé
…
Förknippar du mig med tomater?'
'Ja' ...
'Men det behöver inte alltid vara så. Folk kan förändras. Vi kan börja äta gurka istället. Eller blomkål. Det är som. Hur var det jag tänkte...
Som med människor som. Först bara springer man in i varandra. Och man ser någonting där, hos varandra. Men sen fortsätter man. Men nu, nu kan vi inte se. (solen som är inte. mörkret) Det är som att. Vi måste stanna vid det där första ögonblicket. Vi kan inte fortsätta.'
(mörker)
'Tomaterna?'
'Ja?'
'Är det att först börjar vi någonstans. Din mamma.
(ritar på ett papper. Cirkelformer)
Det är hon som ger dig tomater. Och du tar emot dem. Sen blir dem du och du upptäcker det inte. Ni pratar inte om det. Ingen pratar om det. Alla bara vet. Och nu måste du stanna där – som med människorna.
(ritar på ett papper till)
Du kan inte fortsätta till blomkål. Du måste stanna. Förutom att med blomkålen vill du fortsätta men med människorna vill du stanna kvar?'
(mörker)
… (fågelflax)
'Jag vet inte'
(papper överallt)
