halvblint, halvgalet

att dansa genom puben på led

att utforska nivåerna och krypa under borden

att leka inte nudda golv och ställa alla stolarna i en rad som för en från det första bordet vidare till det andra, där några sitter och dricker öl, där några tittar på en men leende flyttar på sig så att man kan ta sig vidare ut mot öppna landskap

att skrika till musiken

att krama alla som står bredvid en för att man tycker om dem

att ha folk som rör ens hår

att ha folk som kommer och kramar en

att ha folk som säger att man är fin

från alla olika håll

att springa mot havet i mörker och skrika

att bli blöt av vågorna när man leker med dem

att sitta på huk och prata med havet

att titta in i mörkret

att vara många och titta in i mörkret

att efter tre andetag gemensamt kasta varsin sten i havet

en sten med ett löfte

något att minnas

att kramas och frysa

att vara bland de man tycker om

att vara väldigt medveten om att man tycker om dem

att gnida sitt ansikte mot deras halsar bara för att de står nära

att alla blir glada när man gör så

att känna sig uppskattad

att känna sig delaktig

att fortsätta natten och skratta

att skrika

att sjunga

att snurra runt runt och tillslut värma sig på burger king

att lukta på varandra

att dela läsk

att sitta tysta tillsammans

att bli trötta

att äta samma glass

att kramas

att säga fina ord

att lova

att ses igen

att gå

att inse

att nu

går jag

att nu

är jag ensam

att nu

har jag sagt hej då

att nu

tog det slut

efter en timme blir kroppen deg igen

efter en timme måste huvudet vila
händerna försöker desperat dra sig framåt
till köket där man måste äta potatis
till hallen där man har lämnat sin väska framme, det är oartigt

folk kan snubbla på den, den kan vara i vägen,

man måste definitivt flytta på den

ögonen fladdrar när steg hörs

när ytterdörren slamrar och röster finns i hallen

kastruller måste diskas

det måste spolas i toaletten
händerna försöker dra en till sidan av sängen
men huvudet vilar tungt på kudden

efter en timmes vila har degen försvunnit från huvudet
men efter en timmes vila har kroppen blivit deg

man slår upp ögonen och möter ljuset runtomkring i rummet

lägenheten har tystnat

de andra ligger stilla i andra rum

eller är ute och motionerar
händerna borrar ner sig under täcket
magen gör sig till en tegelsten
och bara huvudet viftar febrilt ovanför det sövande mörkret under täcket

 

från toan kommer en svag lukt av ospolat men det är minst ett och ett halv steg till dörren och sen åtminstone ytterligare ett, ett stort, till toan

smulor ligger runt sängen och man minns att man åt av fudgen som låg i en låda under sängen

att man åt flera bitar av fudgen innan man somnade

 

under täcket finns inga smulor och ingen lukt

bara en tegelstensmage som ligger bekvämt mot det röda lakanet

under täcket är världen liten och vacker

man målar solar mot täcket och känner sig inte barnslig

man kurar ihop sig till en boll och låtsas att man är en katt

och luften tar långsamt slut och det är väldigt varmt

tankarna rör sig i vackra banor
de gör allting som ska göras
tankarna målar klart bilden som ligger nedanför sängen
tankarna skriver orden som behöver skrivas
tankarna läser alla böcker om och om igen
det är bara täcket som är lite för tungt
varje rörelse som är lite för långsam
och varje beslut som är insnärjt i deg

världen utan horisont omfamnar dig på vägen hem från skolan och du får kramp

världen utan horisont tar ett fast tag om din midja och drar ner dig på knä

du kämpar för att stå upp men skrapas mot sten och grus

du kämpar för att blicka mot ett slut men skrapas mot dimma och fortsättning

dina ögon är förvirrade

världen trycker ner dig mot gatan och skrattar

du förstår inte om det är snällt eller elakt

kan inte förstå världens skratt

dina öron är förvirrade

 

att landskapen ligger öppna för dig i aldrig slutande

att det är ditt horisontlösa landskap

att det är dina beslut som är dina beslut

att du kräks mot gatan och försöker trycka bort världen utan horisont

att du drar jackan över huvudet och håller dina egna händer för öronen

att du vägrar känna lukten av spya under jackan

att du vägrar höra världen skratta utanför

att du förvirrad och svag stapplar mot lägenhetsdörren

att du tar hissen upp fyra våningar och landar i din säng

att du inte vill titta ut

inte vill se horisontlösheten mer

att du inte vill förstå

 

dina andetag under täcket tar slut

 

lev livet utan gräns!

lev livet med luft!

lev livet som skrattar!

din mage går inte sönder

dina ögon torkar inte ut

dina öron sprängs inte

dina ben orkar stappla

du orkar ramla

världen

gör

att jag lever

 

världen utan horisont

världen där jag

är jag

 

och varje steg jag tar

tar jag för mig själv

och varje andetag jag tar

tar jag för dig

och varje sak jag ser

ser jag för mig själv

 

världen gör att jag lever

världen gör att jag känner

att jag skriker är inte ett tecken på att jag dör

jag förnyas

att jag faller ihop på golvet framför dig

är inte ett tecken på att jag dör

jag lever

världen utan horisont

 

att andas

är nytt

varje dag

ny luft

 

världen gör att jag lever

så jag fortsätter andas

livet utan gräns

känner himmelsglädjen igen

men huvudet orkar inte

så jag faller och glömmer

 

i täcket finns ett hav

det är alltid natt

en dunkel natt

mörker

och vågorna rullar långsamt mot lakanet

 

jag skriver med pennan mot skrovet

beskriver hur vi tappat bort oss

utan något riktmärke att gå efter

hur dimman följer oss framför och bakom

hur värmen är kvävande trots mörkret

 

kroppen ligger hopkrupen

ibland mot hårt fuktigt trä

ibland mot mjukt varmt tyg

huvudet orkar inte ta sig ut

men händerna gräver i täcket

 

vågorna kommer starka mot fören

skeppet kastas omkull

förblindat av dimma

fast i malströmmen som äter

suger

 

himmelsglädjen har runnit ur kroppen

syret är förbrukat

huvudet sover

eller dör

och vågorna lugnar sig

efter en timme blir kroppen deg igen
efter en timme måste huvudet vila
händerna försöker desperat dra sig framåt
till köket där man måste äta potatis
till hallen där man har lämnat sin väska framme, det är oartigt
till sidan av sängen där tekoppen står
men huvudet vilar tungt på kudden
huvudet har blivit deg igen
huvudet måste vila

efter en timmes vila har degen försvunnit från huvudet
men efter en timmes vila har kroppen blivit deg
händerna borrar ner sig under täcket
magen gör sig till en tegelsten
och bara huvudet viftar febrilt ovanför det sövande mörkret under täcket

tankarna rör sig i vackra banor
de gör allting som ska göras
de är bara resten som inte gör
tankarna målar klart bilden som ligger nedanför sängen
tankarna skriver orden som behöver skrivas
tankarna läser alla böcker om och om igen
det är bara täcket som är lite för tungt
varje rörelse som är lite för långsam
och varje beslut som är insnörjt i deg

Fönstret var det perfekta fönstret. Fönsterkarmen den perfekta bredden, om man flyttade på hennes krukväxter fick man utan problem plats. Med händerna mot glaset kunde jag känna kylan utifrån. En perfekt kyla, lätt i fingertopparna, avtagande så fort man avlägsnade händerna från ytan. Nere på gatan, tio knakande våningar ner, rörde sig svarta prickar. Flugor eller människor. Ibland blev jag osäker.

i det att jag sitter och det rör sig runt omkring

det faktum att du ligger i sängen

Din gardin täcker fönstret hela dagen

En skrikande känsla av att vara här

när elementen är lagom varma

när kroppen pratar samma språk som hjärnan

när isolering ligger runt känslorna

och här under täcken och färger

utkristalliserar sig idéer i stora flagor

när allt springer lagom snabbt

kroppen böjer sig i rätt vinklar

fingrarna formar sig användbart

varje stavelse rinner ur kroppen i harmoni

golven lyssnar till fötterna

och för runt kroppen i dans

toalettbesöken är lagom långa

och toalettpappret tillräckligt sammanhållet

tandborsten rengör hela munnen

när ingen tanke känns farlig att tänka

när känslorna känns stabila och varma

när tre koppar te värmer i magen

och sångerna sjunger rätt känsla varje gång

jag vet inte om jag tror på den här produktionen

men jag väljer att tro för då får jag fortsätta producera och känna det högre syftet

jag ser produktion hos min brorsdotter

klossar och pussel

och blad efter blad

jag vet inte om hon tror på det

vilket syfte hon tjänar

när klosstornet rasar och gula klossar sprider sig över mattan

jag skriker för det gick sönder

hon bygger ett nytt

jag väljer att producera för ett högre syfte än just nu

tanken smiter alltid dit

här sitter jag

här skriver jag

här fortsätter jag

här är nästa dag

här fortsätter jag

jag väljer att det är för produktionens skull

 

här krymper jag in i en filt

här springer kroppen tanken tiden

utan att något händer

här springer allt och allt händer

här sprängs det

 

när flisan blir stor

eller ensam

flisan fokuseras

till fokus

det är mest att kroppen går för långsamt

att tiden inte har bråttom

tanken hinner springa så många varv

innan tiden hunnit någonstans

att när jag väl kommit fram

har allt blandat sig

och det där med

en

genomtänkt och klar

idé

nu är hundra

och halva

flisor under naglarna

Jag minns dig;

hela tiden

och jag vill visa det

varje sekund

även om jag inte alltid

gör det jag vill

Jag vill dra ur dig alla de finaste orden

fastän jag redan

har fått dem

Jag sitter vid köksbordet och skriver på en gammal dikt

Det är varmt och blåsigt

mina händer börjar komma in i rytmen

De är varma

 

Någonting skymmer solen

Först tror jag att det är en fågel

En fiskmås

eller kråka kanske

När jag tittar ner på på pappret har min hand frusit

 

Utanför hör jag fåglarna

havet

Jag kan inte längre se bokstäverna (in och ut ur fokus)

Vad är det för mening med att skriva om jag inte kan se orden?

Rrrrrrrrrrrr Rrrrrrrrrr

'Hallå'

...

'Nej... inte jag heller'

'Det finns ingenting'

Hon säger att hon vill krama mig

Mörkret kommer in och ut ur fokus

 

 

 

Det är varken dag eller natt

Kajsa har kommit över

tillsammans går vi ut på gatan

Hon håller min hand

(fladdrande fåglar

hav

gator

…

…)

Vi går in igen (sängen)

 

 

 

'Jag har egentligen aldrig tyckt om tomater

Jag menar egentligen. Egentligen var det väl mamma som började hela grejen. Det var aldrig min idé

…

Förknippar du mig med tomater?'

'Ja' ...

'Men det behöver inte alltid vara så. Folk kan förändras. Vi kan börja äta gurka istället. Eller blomkål. Det är som. Hur var det jag tänkte...

Som med människor som. Först bara springer man in i varandra. Och man ser någonting där, hos varandra. Men sen fortsätter man. Men nu, nu kan vi inte se. (solen som är inte. mörkret) Det är som att. Vi måste stanna vid det där första ögonblicket. Vi kan inte fortsätta.'

(mörker)

'Tomaterna?'

'Ja?'

'Är det att först börjar vi någonstans. Din mamma.

(ritar på ett papper. Cirkelformer)

Det är hon som ger dig tomater. Och du tar emot dem. Sen blir dem du och du upptäcker det inte. Ni pratar inte om det. Ingen pratar om det. Alla bara vet. Och nu måste du stanna där – som med människorna.

(ritar på ett papper till)

Du kan inte fortsätta till blomkål. Du måste stanna. Förutom att med blomkålen vill du fortsätta men med människorna vill du stanna kvar?'

(mörker)

… (fågelflax)

'Jag vet inte'

(papper överallt)